Min väg från muslim till ateist

Jag heter Emran, är 20 år och kommer från Afghanistan. I tre delar ska jag berätta om hur jag lämnade islam och blev ateist.  


Del 1: Jag valde inte att bli muslim

Jag föddes som ateist, eftersom alla är det när de föds. Ett nyfött barn kan inte ha någon tro. Det var mina föräldrar och samhället som tvingade mig att bli muslim. Under min uppväxt fanns ingenting annat än islam. Jag blev muslim utan att kunna välja. Om jag hade vuxit upp i Indien kanske jag hade blivit hindu. I Saudiarabien hade jag blivit sunnimuslim. Men jag föddes i Afghanistan och växte upp i Iran. Därför blev jag shiamuslim.

Kanske är det svårt för en svensk att förstå. Sverige är ett fritt land och man kan välja vad man vill tro på. Men i Iran är det som om man lever i en värld där det bara finns en enda färg. Allt är svart: människorna, platserna, språket och kulturen. Islam är överallt. Hur ska man då kunna tänka på ett annat sätt?

Det första som händer när ett barn föds är att föräldrarna läser det muslimska böneutropet i barnets öra. Efter det fortsätter samhället att ge samma budskap hela tiden, varje dag: ”Du är muslim och islam är det enda rätta.” Under hela min uppväxt var det självklart att jag skulle bli muslim. Alla människor jag träffade var det. Alla tankar som fanns omkring mig var muslimska tankar. De blev mina tankar också.

Jag bodde i en stad som heter Qom. Den är en helig stad för shiamuslimer. I skolan fick jag lära mig suror från Koranen utantill. Om vi inte kunde dem slog läraren oss. Det hände mig flera gånger. Vi läste Koranen på arabiska och jag förstod ingenting. Nu i efterhand kan jag säga att jag inte visste någonting om islam. Men det insåg jag inte då.

Jag hade fått lära mig att Allah skulle straffa den som inte var en god muslim. Då väntade helvetet. Jag var rädd för att hamna där. Min mamma pratade om paradiset också. Hon sa att livet på jorden kommer att ta slut, men inte paradiset eller helvetet. Jag var liten men tänkte att det inte kunde stämma. Allt som har en början måste ha ett slut. Det var första gången jag tänkte att islam var konstigt. Det var mitt allra första tvivel.

När jag tvivlade kände jag mig som en dålig muslim. Ändå blev jag arg om någon annan kritiserade islam. Jag gick med i en grupp på Facebook där folk diskuterade islam. De lade upp skämtbilder på Mohammed och förolämpade honom och imamerna, som är viktiga för shiamuslimer. Jag blev jättearg! Jag svor och kallade de andra för kafir, som betyder otrogen. De andra sa till mig att jag inte visste något om islam och uppmanade mig att lära mig mer. Men till slut kastade de ut mig ur gruppen för att jag var så otrevlig.

Samhället hade format mig till muslim och det var en del av min identitet. Alla som såg mig såg en muslim. Men inom mig fanns tvivel. Det fanns saker som verkade konstiga i islam. Jag såg religiösa människor som var skenheliga. Mullor som inte kunde svara på mina frågor. Jag börjat ifrågasätta att det fanns en gud. Men eftersom islam var det enda sättet att se på värden trodde jag att det var mig det var fel på. Jag trodde att mina tankar var syndiga.

Det var inte förrän jag lämnade Iran som jag förstod att det fanns fler färger än svart.

Emran Nikzad


Del 2: Mina tvivel växer

Efter mitt första tvivel kom fler. Jag var fortfarande ett barn och mitt liv i Iran var väldigt svårt. Folk sa att man blev straffad för sina synder. Mitt liv var värre än ett straff. Barndomen var den värsta tiden i mitt liv. Vilken synd hade jag begått när jag var 3 år och min pappa dog? Eller när jag var 12 år och blev utkastad på gatan av min styvfar? När jag måste börja arbeta för att försörja min mamma? När jag blev inlåst och slagen av polisen, bara för att jag kom från Afghanistan?

Enligt islam straffar gud människorna både i den här världen och i nästa värld. Men barn är oskyldiga. Så vad hade jag gjort för synd? Det var inte jag som valde mitt liv. Varför gav gud mig ett liv för att straffa mig för det? Jag kunde inte förstå det. Det var ologiskt. Varför skulle jag bli straffad när samhället behandlade mig illa? ”Om det är sant att det finns en gud är det jag som ska straffa honom”, tänkte jag.

Min mamma och jag var hemlösa och levde på gatan några månader. Jag försökte sälja saker för att kunna köpa mat och överleva. Men vakterna och poliserna stoppade mig. De tog mina saker och låste in mig. Det hände många gånger och till sist var jag tvungen att stjäla det min mamma och jag behövde. Enligt Koranen ska man hugga av tjuvarnas händer. Jag vet inte om de gör det med barn, men det är i alla fall vad lagen i Iran säger. Kanske hade de huggit av mina händer om jag hade hamnat i fängelse. Men varför skulle jag straffas? Jag blev en tjuv för att överleva. Jag hade inte något annat alternativ. Min mamma sov på gatan utanför en toalett. Jag var tvungen att försörja henne. Skulle jag straffas för det? Jag var 12 år och kunde inte förstå hur guden tänkte. Sharialagar är inte bara orättvisa, de är läskiga.

En annan sak som påverkade mig var att min mamma var sjuk. Jag hade bett till gud att hon skulle bli bättre. Jag gick till den stora moskén i Jamkaran där vi bodde. Där finns en brunn där man kan lämna meddelande till den tolfte imamen. Jag brukade skriva böner om att min mamma skulle bli frisk. Men hon blev sämre. Jag förstod inte varför Allah inte lyssnade på mig och började tänka att det kanske inte fanns någon gud.

Ytterligare en sak som fick mina tvivel att växa var gruppen på Facebook där folk diskuterade islam. En dag läste jag en sura från Koranen som var översatt till persiska. Det stod att man ska attackera de som är otrogna, kafir. Jag litade inte på det jag läste utan gick till en mulla och frågade.

– Är det rätt? Ska man göra så här? Kan du förklara?

– Ja, så skulle man göra på Mohammeds tid, men det gäller inte i vår tid, sa han.

– Var står det att gud bara menade Mohammeds tid? frågade jag.

Mullan kunde inte övertyga mig. Jag ville diskutera mer med honom, men vågade inte. Jag visste att jag skulle få problem.  Det var dödsstraff på otrogna i Iran. Vid den här tiden var jag fortfarande muslim. Man släpper inte sin religion så lätt. Men inuti mig växte en känsla av att jag inte kunde andas i samhället. Det var en känsla av att jag inte fick finnas i Iran. Till sist hatade jag allt och alla. Det var tungt att andas. På riktigt. Det enda jag ville ha var frihet.

Att lämna Iran var det viktigaste steget för att kunna lämna islam och leva som en fri människa. Nu när jag tänker tillbaka på samhället som jag växte upp i får jag en bild av människorna där. Alla gick samma väg, de följde det som religionen sa. Det var ingen konst, det var ett tråkigt liv. Man måste lämna den vägen som alla går på och tänka på sitt eget sätt. På gatan blev jag tvungen att klara mig utan hjälp. Kanske var det då jag lärde mig att tänka själv.

Jag var 17 år när jag lämnade Iran. Min mamma grät och bad mig att stanna, men jag kunde inte. Det var svårt att lämna henne och min lillebror, men jag hade inget val.

Första gången jag såg frihet var i Turkiet. Där såg jag ett samhälle där det både fanns religiösa människor och fria människor. Det fanns kvinnor med och utan hijab. Männen gick i shorts, vilket var förbjudet i Iran. Det fanns alkohol som var haram. Jag undrade hur det kunde vara så. Hur passade islam och frihet ihop?

Det tog ett tag innan jag hittade svaret. Men nu vet jag att islam och frihet inte går ihop. För mig har det varit en lång process att lämna islam. Jag lämnade samtidigt en del av min identitet. Den tredje delen av min berättelse kommer att handla om hur jag hittade min nya identitet.

Emran Nikzad


 

Del 3: Jag är ateist

När jag kom till Sverige levde jag med mina tvivel och hade inte så mycket information om andra religioner och livsåskådningar. Jag hade lämnat en del av min identitet bakom mig. Vem var jag nu? Muslimer och kristna lever med religionen som identitet. Jag kände mig fortfarande som muslim men trodde inte på gud. Hur lever en person som inte tror på gud?

Min första tid i Sverige bodde jag på ett boende där det fanns en hund. I Iran hade jag lärt mig att man inte får röra hundar. Men jag lekte med hunden och det kändes inte så farligt, eftersom det var en liten söt hund. De andra ungdomarna på boendet frågade mig om jag inte var muslim, eftersom muslimer tycker att hundar är smutsiga.

– Jo, jag är muslim, men bryr mig inte om det, svarade jag.

Sedan tvättade jag ändå händerna.   

Den första tiden i Sverige tänkte jag mest på att lära mig svenska. Jag flyttade flera gånger. När jag kom till Stockholm tog jag kontakt med en kille från Afghanistan som jag hade känt i Iran. Han hette Mohammed och hade kommit till Sverige före mig. Vi träffades några gånger och pratade mycket. Jag insåg att han var annorlunda jämfört med hur han hade varit i Iran. Här i Sverige skämtade han om religion och religiösa människor.

En gång när vi var ute kom en somalisk kille fram till oss. Han frågade varifrån vi kom och Mohammed svarade Thailand. Jag frågade varför han sa så.

– Skäms du över att vara från Afghanistan? frågade jag.

– Nej, jag skäms inte. Men om jag säker att jag är från Afghanistan kommer de att tro att jag är muslim och börja prata om religion. De kommer att börja säga alhamdulillah och sådana saker och jag vill inte det.  

Mohammed och jag pratade mycket om religion. Vi förstod att vi hade haft fel hela livet när vi var muslimer. I Iran lyssnade vi på människor som inte visste något om islam.

– Allt är lögn och skitsnack. Jag tror inte på sådana saker, sa jag.

– Vad tror du på? frågade han.

– Ingenting, svarade jag.

Jag sa till Mohammed att man inte kan vara religiös och samtidigt acceptera vetenskapen. De säger emot varandra. Vetenskapen har bevisat att världen skapades för många miljarder år sedan. Religionen säger något helt annat. Enligt Koranen skapades människorna av lera, men vetenskapen kan bevisa att det är fel. Vi blev människor genom evolutionen.

– Religionen är inte logisk, sa jag.

– Du tänker som en ateist, sa Mohammed.

– Vad är det? frågade jag.

Det var första gången jag hörde ordet ateist.

Mohammed förklarade för mig på persiska. Ateist heter khoda nabavar på persiska, vilket betyder ”den som inte tror på gud”. Efter den dagen läste jag mer om ateism på nätet. Jag lärde mig att det också finns agnostiker, som säger att de inte vet om gud finns. Jag läste att många forskare och filosofer var ateister eller agnostiker. Som Darwin, Nietzsche och Einstein. Eller Stephen Hawking. När jag läste mer om ateism förstod jag att jag var ateist, eftersom mina tankar stämde med det jag läste.

Att sluta tro på gud var bara det första steget när jag lämnade islam. Religionen var min kultur och blev en del av mig. Den påverkade hur jag tänkte, kände och levde. Sådana saker ändrar man inte så lätt. Jag ska ge några exempel.

Jag kände avsmak för hundar och griskött långt efter att jag inte längre var muslim. Jag åt griskött första gången 2016. Då smakade jag på korv och det var jättegott. Senare smakade jag bacon och det var ännu godare. Tidigare hade jag haft en känsla av att det var dåligt och smutsigt att äta griskött. Det tog lång tid innan den känslan försvann. Nu älskar jag bacon!

En annan sak var när jag hörde att min lärare hade fått barn innan hon gifte sig. Min första tanke var att det var haram, eftersom man inte får bli gravid innan man är gift. Sådana tankar försvann också med tiden. Nu bryr jag mig inte om sådana saker. Om man älskar varandra och vill ha barn, så är det inget dåligt.

Jag minns när jag var på Prideparaden i Stockholm första gången. Då såg jag massa personer som var gay. Jag hade aldrig sett sådana saker och det var både konstigt och spännande. Det fanns fortfarande spår av muslimska tankar i min hjärna. Jag filmade paraden och delade på Facebook. En av mina kompisar skrev taskiga kommentarer. Då sa jag emot.

– Jag är inte gay men jag accepterar dem. Det angår inte mig vad de gör. Det är deras val, sa jag. Men ändå hade jag en känsla av att det inte var bra. Det blev en konflikt i mig.

En annan sak som är svår att ändra på är språket. På persiska heter till exempel hejdå khoda hafez vilket betyder ”gud skyddar dig”. Jag säger fortfarande det ibland för det finns inget annat ord. Shiamuslimer säger även ya Ali, vilket betyder att man vill ha hjälp från Ali som var den första imamen. Men med mina närmaste kompisar skojar jag och säger ya Alex istället. Vi byter ut Ali mot ett namn från Västvärlden på skoj. Men det är också ett sätt att protestera mot ett språk som är påverkat av islam.  

Efter ungefär två år i Sverige hittade jag min identitet som ateist. Tidigare hade jag känt att något saknades, men nu kände jag mig hel. Som ateist tillhör jag i alla fall någon grupp. Jag var någon. Nu känner jag mig som en hel människa.

Meningen med livet är att leva så gott man kan. För mig betyder det att försöka må bra och göra bra saker. Det är svårt. Mitt liv har varit fyllt av motgångar och det är fortfarande mycket som är jobbigt. Men jag tränar, går i skolan och praktiserar på ett bageri. I framtiden vill jag bli bagare. Brödet är min konst och träningen är min glädje. Jag kämpar för saker som är viktiga för mig: brödet, min hälsa och ett liv i frihet.

Men måste tänka, komma tillbaka till sig själv, använda hjärnan. Jag vill påverka människor och deras tankar. Få dem att tänka och inte bara tro på saker som deras religion säger. Det är ingen konst att kopiera någonting. Det är konst att tänka själv. Att ha sitt eget sätt att se på livet och världen. Att skapa något är också en konst.

Som muslim behövde jag bara lyssna på vad mullorna sa. Nu måste jag tänka själva. Istället för att religionen bestämmer så måste jag tänka själv hur jag ska vara en bra människa. Jag följer min moral och försöker leva som en människa som tänker logiskt och realistiskt. De bra saker som jag vill ha i mitt liv väljer jag för andra också. Jag vill inte att någon ska ta mina saker eller vara taskig mot mig. Därför tar jag inte andras saker. Jag respekterar andra och vill själv bli respekterad. Jag accepterar andra människor och vill bli accepterad som jag är.

Min moral kommer från min mamma. Hon är en bra människa med hjärta och hjärna. Hon var snäll och lärde mig hur man ska vara mot andra människor. Att man inte tar andras saker, att man inte ska göra andra ledsna eller kränka dem. Hon lärde mig vad som är rätt och fel. Samtidigt lärde hon mig att vara muslim, att läsa Koranen och att be fem gånger om dagen. Men hon kunde inte läsa och visste inget om Koranen. Hon kunde bara några suror utantill och visste inte vad de betydde. Många muslimer är som min mamma. De är bra människor men vet ingenting om religionen. De bara tror att islam är rätt.

Min mamma vet inte att jag är ateist. Jag har inte sagt det till henne. Hon är sjuk och jag vill inte göra henne illa. Jag vet att det skulle påverka henne mycket om jag sa att jag var ateist. Jag vill inte göra henne ledsen. Även om jag vet att hon har fel är hon fortfarande min mamma.

Att lämna islam och bli ateist har varit en lång process. I den här texten har jag försökt förklara några saker som har påverkat mig, men det finns mycket mer att säga. Kanske skriver jag en bok om det i framtiden. Det finns fortfarande delar av min muslimska identitet kvar, eftersom det var min kultur så länge. En del saker kanske kommer att finnas kvar tills jag dör. I Sverige finns många som inte är kristna men ändå firar jul och påsk. Det försvinner inte så lätt.

En sak som finns kvar är mitt efternamn Mohammedi. Så fort man hör det tänker man på islam. Jag heter fortfarande Mohammedi på pappret, men om ni frågar mig var jag heter säger jag Nikzad. Det har ingenting med religion att göra. Så fort jag kan ska jag ändra det på pappret också. Jag är Emran Nikzad.

Idag är jag extremt glad att jag kan leva fritt här i Sverige. Det är den skönaste känslan. Jag får vara hur jag vill. Jag kan klä mig hur jag vill och har tre hål i öronen. Jag behöver inte höra böneutrop och kan äta vad jag vill. Ingen kommer att säga till mig hur jag ska leva.

Emran Nikzad